I ett nyligen avslutat forskningsprojekt har hundar fått lära sig att nosa upp markföroreningar orsakade av DDT och trikloretylen. Tanken är att kunna effektivisera sökarbetet och hitta så kallade hot spots.
Susanne Kummel, konsult och kemiingenjör, kom på idén till projektet Hundar på markföroreningar när hon gick en kurs i specialsök tillsammans med en väninna som är toxikolog.
– Vi testade våra hundar på en PFAS-förorening och efter en helg på labbet kunde de ta alla prover.
Hon kontaktade Jens Frank på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) som bland annat utbildar de statliga rovdjursekipagen. Han bedriver även annan hundforskning inom SWDI (Scandinavian Working Dog Institute) tillsammans med några kollegor där de utbildar hundförare och sökhundar som söker efter sprängmedel och narkotika åt polis och militär runtom i världen.
Jens har också under flera års tid hållit föredrag och utbildningar för lärare inom Brukshundklubben och har även deltagit på ett av SBK:s lärarevent.
Tillsammans med ett konsortium av olika myndigheter och konsultföretag som utför saneringar skickade de in en ansökan till TUFFO (Teknikutveckling och forskning inom förorenade områden), ett program som drivs av Statens geotekniska institut. Förslaget var att undersöka om hundar kan detektera de två markföroreningarna DDT och trikloretylen. DDT har använts på skogsplantskolor och i handelsträdgårdar. Trikloretylen har tidigare använts som tvättvätska på kemtvättar.
– Dels skulle det vara ett ämne skapat av människan och dels vara vanligt förekommande i Sverige, säger Susanne.
Utbildade i nosarbete
Susanne berättar att det finns runt 700–800 riskområden som tillhör de högsta riskklasserna när det gäller kemtvättar i Sverige.
– Ska man utbilda hundar måste det finnas tillräckligt med underlag för dem att jobba med. Dessutom är de myndigheter och företag som deltar i projektet intresserade av de här föroreningarna.
Tanken med att använda hundar är för att effektivisera. Hundnosen är inget ackrediterat analysinstrument, men det är ett sätt att snabbt kunna testa ett stort område för att ta reda på var det bör tas fler prover vilket kan snabba på provtagning och sanering.
– Staten har utbildat kvicksilver- och PCB-hundar tidigare och kunnat visa att man sparar väldigt mycket pengar på det viset, säger Susanne. Både för att visa var föroreningar finns, men också var de inte finns vilket gör att man till exempel slipper riva i onödan.
Det krävs alltid ett etiskt tillstånd för att få använda sig av hundar inom forskning och utveckling för att försäkra sig om att de inte utsätts för en ökad risk. I projektet har man använt sig av border collie, malinois, collie och jaktgolden och valt ut ekipage som är utbildade i nosarbete sedan tidigare.
Svårfångad doft
Jens började träningen med att använda en så kallad karusell, en rund urvalsbana, för att bestämma hur små mängder trikloretylen och DDT en hund faktiskt kan detektera.
– Det är en ganska lätt miljö eftersom proverna ligger i burkar och hundarna bara behöver söka av små ytor. Vi kunde konstatera att de kan detektera DDT ner till gränsvärdena för så kallade hot spots, ställen där föroreningar samlats, som myndigheter och företag är intresserad av.
Men DDT visade sig vara svårt för hundarna att lära in. Normalt brukar det räcka med 3–4 repetitioner för att de ska kunna ta ett nytt ämne. Här krävdes det istället det tiodubbla.
– Det handlar främst om att DDT är väldigt stabilt och inte så flyktigt vilket gör att det blir svårt för hundarna. Vi fortsatte öva i fält där vi gjorde om samma försök på urvalsbanor vilket gick med nöd och näppe, säger Jens. Vi lät också hundekipagen söka av markytor längs en 100 meter lång transekt/bana där det fanns DDT i marken på olika avstånd från linjen där hundarna gick. Det var i princip omöjligt att få någon markering när vi gick i en hastighet som var lite långsammare än normalt.
Motsvarande försök på en plats där det fanns DDT kvar i marken sedan länge gav inget utslag av hundarna. Slutsatsen blev därför att för att lyckas krävs det samma utbildning och samma sätt att söka som för minhundar. Det vill säga att man söker oerhört långsamt vilket innebär att det tar lång tid.
– Det är så otroligt små doftmängder som kommer upp så det räcker med att nosen är ett par centimeter bort för att hunden ska missa det, säger Jens. Däremot kan man använda hundar på labb där de kan söka jordprover på en urvalsbana. Då kan man på ganska kort tid screena av större mängder prov, få svar direkt och slippa vänta på kemiska analyser. Men annars verkar DDT inte vara ett ämne där det finns någon större vinst med att använda hundar.
Ta fram sökhundsekipage
Trikloretylen däremot visade sig vara ett ämne som hundarna kan ta på ganska långt håll. Det innebär att de kan söka av större ytor relativt snabbt och fånga upp doften och där är hunden verkligen användbar. Lösningsmedlet användes tidigare dels som tvättvätska på kemtvättar och dels vid metallbearbetning. Trikloretylen är ett stort problem eftersom kemtvättar ofta låg inne i städerna, till exempel i bottenvåningen på ett flerfamiljshus. Det gör att föroreningen kan ta sig upp i huset via anslutningar och otäta rör vilket ger förorenad inomhusluft.
– Vi har också situationer i Sverige där man har rivit en kemtvätt och byggt hus på marken utan att sanera. Därför är det viktigt att man som husköpare tar reda på vad som har legat på platsen tidigare, säger Susanne. Eftersom trikloretylen rör sig lätt i mark blir området som måste sökas av efter föroreningen mycket större än den ursprungliga föroreningskällan. Här skulle man kunna ha stor hjälp av sökhundar. Man vill också kunna använda hundar i hus och lägenheter för att se var föroreningarna kommer in och sedan täta där.
Projektet har visat att det finns önskemål från branschen att kunna certifiera både trikloretylen- och DDT-hundar. Därför har Susanne och Jens sökt medel från TUFFO till en fortsättning av projektet.
– Tanken är att kunna ta fram 2–3 operativa sökhundsekipage utifrån det branschen säger att de behöver, säger Jens. Det kommer sannolikt att ske förr eller senare oavsett om vi får projektmedel eller inte, för efterfrågan finns och de skulle göra skillnad.
Utöver att utbilda operativa sökhundar för DDT eller trikloretylen vill de också titta på två PFAS-föroreningar varav en är PFOS som tidigare använts i brandskum.
– Vi har med oss Myndigheten för samhällsskydd och gemenskap och Swedavia i det kommande projektet som vill undersöka möjligheten att kunna detektera hot spots med hundar. Just när det gäller PFOS finns det många punktföroreningar runtom i landet vilket är något vi kommer att titta på, avslutar Susanne.
Förutom forskningsstöd från Statens geotek-niska institut finansieras projektet av Norrtorp Kumla Miljöstiftelse, Ragnar Sellbergs Stiftelse och de medverkande myndigheterna och bolagen Sveriges Geologiska Undersökning, Naturvårdsverket, Tyréns AB och Golder Associates AB.
Vi var med i projektet:
Jens Frank med hunden Sjaak, en 4-årig malinois.
Lotta Nilsdotter med hundarna Hedvig, en 6-årig border collie och Pippi, en ettårig golden retriever.
Isabelle Åhs med hunden Iris, en 7-årig border collie.
Jessica Åberg med hunden Lunta, en 3-årig malinois.
Susanne Kummel med hunden Lykke, en 7-årig collie.
DDT
DDT hör till de så kallade långlivade organiska miljögifterna. De kan finnas kvar i naturen under lång tid då de har en väldigt stabil kemisk struktur.
Även om DDT förbjöds på 1970-talet i Sverige, finns det fortfarande kvar i jord och vatten och tas upp av växter och djur.
Trikloretylen
Trikloretylen är ett lättflyktigt lösningsmedel som tidigare använts som tvättvätska av kemtvättar och vid metall-bearbetning. Det är cancerframkallande och numera förbjudet att använda i Sverige.
PFAS
PFAS (högfluorerade ämnen, förkortningen står för ”poly- och perfluorerade alkylsubstanser”) är en grupp på över 4 700 kemikalier som är vatten- och smutsavstötande. PFOS fanns tidigare i brandskum och PFAS används även som ytbehandling i många produkter som kläder, skor, matförpackningar och stekpannor.
Text: Karin Wandrell
Foto: projektet ”Hundar på markföroreningar”